(på svenska efter bilderna) Six years ago I started the International Fairy Tea Party as a tool for adults to step into the world of play. I often feel that adults tend to have an intellectual or emotional relationship with play from an adult perspective reminiscing on their childhood - or discussing with others about what is play really. The idea is that the tea party is a reason to experience play and imagination again. I see some educators struggle with the idea of fairies - they are not real, should we do this, I cannot pretend like that - and in a way that is the whole point. To encourage educators (adults) to revisit their days of imagination - when jumping was flying, when magic was possible and maybe fairies do exist. I have asked preschool children about whether fairies exist - some say yes, they have seen them, others say they are pretend real, others say no... some say no and then go on to say they met one the other day as they get swept away into the magic of the play. They know they belong in books but want to be a part of the play... Its like watching young children role-play. They don't just pretend to be a lion, tiger, cat, monster etc they become it. They do not need dress up either until later on when they play becomes more representational... I remember overhearing a conversation between two children playing snakes... "why aren't you talking to me.... talk to me... answer me..." "I am a snake, I can't talk" I love watching role-play - watching how it develops over the years (especially when I have had the great fortune to follow the same children for almost 4 years) - I saw how they became their play, playing side by side, to more interaction, to representation and the children told a story... there was like a constant narrator directing the play, all children exchanging ideas in this role, but some children more dominant in their story telling than others. This dialogue play then allowed them to play even on the walk to the playground/park/forest as they could talk about who was going to be what, how the play would begin etc. The fairy tea party was like setting up a stage for the children to play on. Various activities available for the children to freely move between, as well as space for role play. This allows the activities to inspire the role play, the role-play to inspire the activities, as suddenly a group of pirate fairies would sit down to make wands together and hatch a plot as to how these wands could wreak havoc on the zombie island and get the treasure... By the adults getting dressed up in fairy attire we are also stepping into this play... pretending to be fairies with the children... the dress up also creates an equality... we are there with the children in the play as active participants - not our usual educator selves watching, teaching, "policing" the play. Some educators feel nervous about getting dressed up... but the beauty of this fairy tea party is that there in an emphasis on breaking the stereotype of what is a fairy and how do they look like. Do they have wings or not? what colours do they like? Do they wear trousers? What sort of wings do they have (if they have wings) - big, small, on the back, arms, head, ankles etc etc? The staff I have worked with I have always encouraged to challenge thinking... to not all come in pink, that male teachers maybe wear glitter, paint nails, and have rainbow wings, while female teachers wear trousers in stereotype "boy colours".. So that the children can feel that all is allowed, that all colours are for everyone, sparkles are not just for girls and fairies are not either. This is something that I have also talked with the parents about... to encourage them to think about what does a fairy look like - so that we can avoid all the girls coming in pink tutus and the boys in green because despite us doing the work with the children the parents did not reflect. If we want this play to be FREE, then we need to allow the children the freedom to express their inner fairy so to speak... and that there is freedom in how that should be expressed... I have dressed as a light pink fairy in a long dress and white wings, as a green fairy with trousers and a peter pan like top with green wings, as a silver fairy and as a black fairy with massive black cape like wings... each time a conscious effort to explore what is a fairy in this play of ours... By participating in the play on a day like this then we can be play role-models too. How do we interact with others, with the materials, with the location and with our imaginations? How do we create inclusive play where all feel welcome? What words do we use? What physical space have we created? How does our body language communicate? Play allows us to explore all of this with the children. The Fairy Tea Party is also about giving educators the chance to see the learning in the play... I want the focus to be on this direction... notmaking learning playful, but that the teacher/educator can see the learning that naturally occurs in the play. I hold a lot of workshops on this... of encouraging educators to play and then to reflect on the play from a pedagogical point of view. I think this will be even more important in Sweden now with the focus on teaching in the new preschool curriculum but where play is still the most important element for children. How do teachers engage children in play and learning. Is it OK to have lessons? Can play be lessons? If so how can play be structured so that it is teaching? These are the ideas that I really want educators to explore during the Fairy Tea Party... let the focus be on play and imagination - a space where children can feel safe and enjoy - but that during reflections after the event analyse what has been learned. The social-emotional learning, the physical learning and the cognitive learning (and yes divide this up into subjects if this is what your curriculum requires - literacy, art, maths, science etc) - what areas did the party cover, what was not covered... asking why all the time. I am a person that believes in play as something that belongs to us all... not just children. I also believe strongly that children need play just as we need air to breathe. My idea of original learning is such that play and learning are not separated into two different entities, but are woven together - that real, deep learning happens in the weaving - not in the fringes where there is just learning or just playing (even though learning can/does occur there, it does not have the same depth or longevity as when play and learning are interwoven). Play is often described as something that is done freely and by choice - which means learning/lessons can be play. Then there is play that is not by choice, but freely engaged in... and there is play that is not by choice and is engaged against the child's real will... it is a must from beginning to end. I think "fun" lessons can often end up being the latter - especially in some learning environments where the focus is on the learning rather than the play. Children will not engage with the learning in the same way... it is much more likely to be superficial and soon forgotten. I think that there are educators that are amazing at knowing their children and setting up an activity or play scenario that allows the children to freely engage and learn at the same time. They are also designed to ensure that the group is included, and that all needs are being met... ie the educator understands how play impacts physical development, social interactions, emotional regulation and cognitive stimulation - and uses play as the tool so that the children evolve at their own pace and able to reach their own potential - as individuals, but also very importantly, as part of a group. This me/we relationship is really helped by philosophy with children. I really cannot press the point enough about how useful a tool this is... not just for the children learning how to be social beings and democratic in their play and learning... but also for the educator to learn how to take a step back and empower the children. In my next post I will write about play and the Swedish curriculum... på svenska efter bilderna
the fairy tea party is about breaking out of established patterns... to see the environment, play, each other in a new way...
För sex år sedan startade jag International Fairy Tea Party (älvkalas) som ett verktyg för vuxna att komma in i lek-världen. Jag känner ofta att vuxna tenderar att ha ett intellektuellt eller känslomässigt förhållande med lek från ett vuxenperspektiv som blir påmind av sin egen barndom - eller diskuterar med andra om vad lek egentligen är. Tanken är att te-fest är en ursäkt för att uppleva lek och fantasi igen. Jag ser att några utbildare kämpar med älva-idéen - de är inte riktiga, borde vi gör det, jag kan inte låtsas på det viset - och på ett sätt är det hela meningen. Att uppmuntra pedagoger (vuxna) att återkomma sina fantasidagar - när att hoppa var lika med att flyga, när magi var möjligt och kanske feer och älvor existerar. Jag har frågat förskolebarn om huruvida feer/älvor existerar - vissa säger ja, de har sett dem, andra säger att de är verkliga på låtsas, andra säger nej ... några säger nej och fortsätter sedan med att säga att de träffade en häromdagen för att då blir barnen en del av lek-magin. De vet att de tillhör böcker men vill vara en del av leken ... Det är som att titta på yngre barns rollspel. De låtsas inte bara att vara en lejon, tiger, katt, monster osv, de blir det. De behöver inte klä upp sig förrän senare när de spelar blir mer representativa ... Jag kommer ihåg när jag hörde ett samtal mellan två barn som leka ormar ... "varför pratar du inte med mig .... prata med mig ... svara mig ..." "Jag är en orm, jag kan inte prata" Jag älskar att observera rollspel - titta på hur det utvecklas under åren (speciellt när jag har haft stor lycka att följa samma barngrupp i nästan 4 år) - Jag såg hur de blev sin lek och lekade sida vid sida, sedan blev det mer interaktion, och representation - barnen berättade en historia ... det var som en konstant berättare som styrde leken, alla barn utbyter idéer i den här rollen, men några barn dominerar i sin berättande av leken än andra. Denna dialog-lek skapade möjlighet att de kunde leka även på promenad till lekplatsen/parken/skogen som de kunde prata om vem som skulle bli vad, hur leken skulle börja - och ofta i sina roller. Älvkalaset var som att skapa en scen för barnen att leka på. Olika aktiviteter tillgängliga för barnen att fritt röra sig mellan, liksom utrymme för rollspel. Detta gör det möjligt för aktiviteterna att inspirera rollspelet, rollspelet för att inspirera aktiviteterna, så plötsligt skulle en grupp piratälvor sätta sig ner för att skapa trollspö tillsammans och kläcka en plan om hur dessa trollspö skulle kunna utgöra kaos på zombieön och få skatten ... Genom att de vuxna klär sig upp i älvkläder går vi också in i leken ... låtsas vara älvor med barnen ... klä upp skapar också en jämlikhet ... vi är där med barnen i leken som aktiva deltagare - inte vår vanliga pedagogiska, undervisande själva som "poliserar" leket. Några pedagoger känner sig nervös för att klä upp sig ... men skönheten i denna älkalas är att det ligger i fokus på att bryta stereotypen av vad som är en älva och hur ser de ut. Har de vingar eller inte? vilka färger tycker de om? Bär de på byxor? Vilka slags vingar har de (om de har vingar) - stora, små, på baksidan, armar, huvud, vrister etc etc? Jag har altid uppmanat personalen att tänka utanför lådan ... att inte alla kommer i rosa, istället att vissa manliga lärare kanske bär glitter, målar naglar och har regnbågsvingar, medan några kvinnliga lärare bär byxor i stereotypa "pojkfärger". Så att barnen kan känna att allt är tillåtet, att alla färger är för alla, är glitter inte bara för tjejer och älvor inte är heller. Det här har jag också talat med föräldrarna om ... att uppmuntra dem att tänka på vad en älva ser ut - så att vi kan undvika alla tjejer som kommer i rosa tutus och pojkarna i grönt för att trots att vi gör det arbeta med barnen har föräldrarna inte fått möjlighet att reflektera. Om vi vill att denna lek ska vara FRI måste vi tillåta barnen friheten att uttrycka sin inre "älva" ... och att det finns frihet i hur det får uttryckas ... Jag har klädd som en ljusrosa älva i en lång klänning och vita vingar, som en grön fe med byxor och en Peter Pan-aktig topp med gröna vingar, som en silverfe och som en svart älva med massiv svarta vingar på armarna ... varje gång en medveten ansträngning för att utforska vad som är en älva i detta lek vi gör ... Genom att delta i leken under en dag som denna kan vi också vara förebilder. Hur interagerar vi med andra, med materialet, med platsen och med våra fantasier? Hur skapar vi inkluderande lek där alla känner sig välkomna? Vilka ord använder vi? Vilket fysiskt utrymme har vi skapat? Hur kommunicerar vårt kroppsspråk? Lek tillåter oss att utforska allt detta med barnen. Fairy Tea Party handlar också om att ge pedagogerna chansen att se lärandet i leken ... Jag vill att fokus ska vara i den här riktningen ... inte göra lärande lekfullt, men att pedagogen kan se lärandet som naturligt förekommer i leken. Jag håller många seminarier på detta ... för att uppmuntra lärare att leka och sedan reflektera över leken ur en pedagogisk synvinkel. Jag tror att det här kommer att bli ännu viktigare i Sverige nu med fokus på undervisning i den nya läroplan, men där lek är fortfarande det viktigaste elementet för barn. Hur engagerar lärare barn i lek och lärande. Är det bra att ha lektioner? Kan leka vara lektioner? Om så är fallet, hur kan lek struktureras så att barnen lär? Det här är de idéer som jag verkligen vill att lärare ska utforska under Fairy Tea Party ... låt fokuset vara på lek och fantasi - ett utrymme där barn kan känna sig trygga och njuta och uppleva glädje - men under reflektioner efter händelsen analyserar vad barnen (och pedagogerna) har lärt sig. Det sociala känslomässiga lärandet, det fysiska lärandet och det kognitiva lärandet (och ja dela upp detta i ämnen om det här är vad din läroplan kräver - skrift, konst, matematik, vetenskap mm) - vilka områden omfattade kalaset, vad var inte täckt ... frågar "varför" hela tiden. Jag är en person som tror på lek som något som tillhör oss alla ... inte bara barn. Jag tror också starkt att barn behöver leka precis som vi behöver luft att andas. Min idé om Originalinlärning är sådan att lek och lärande inte skiljs i två olika enheter, men vävda ihop - det verkliga, djupt lärande händer i vävningen - inte i kanten där det finns endast att lära eller leka (även om lärande kan/förekommer där, lärandet har inte samma djup eller längd som när man leka och lär sig samtidigt). Lek beskrivs ofta som något som görs fritt och valfritt - vilket innebär att lärande/lektioner kan vara lek. Men det finns lek som inte är valfritt men fritt engagera i ... och det finns lek som inte är valfritt och går mot barnets verkliga vilja ... det är ett måste från början till slut. Jag tycker att "roliga" lektioner ofta kan bli sistnämnda - speciellt i vissa läromiljöer där fokus ligger på lärandet snarare än lek. Barn kommer inte att engagera sig med lärandet på samma sätt ... det är mycket mer troligt att lärande är ytlig och snart glömda. Det finns pedagoger som är fantastiska att känna till sina barn och skapa en aktivitet eller lek-scen som låter barnen fritt engagera sig och lära sig samtidigt. De är också utformade för att säkerställa att gruppen ingår och att alla behov är uppfyllda ... dvs läraren förstår hur lek påverkar fysisk utveckling, sociala interaktioner, känslomässig reglering och kognitiv stimulans - och använder lek som verktyg så att barn utvecklas i sin egen takt och kan nå sin egen potential - som individer, men också mycket viktigt, som en del av en grupp. Jag och vi. Detta förhållande mellan jag och vi är verkligen hjälpt av filosofi med barn. Jag kan verkligen inte skriva tillräckligt mycket om hur användbart ett verktyg det här är ... inte bara för barnen att lära sig att vara sociala varelser och demokratiskt i deras lek och lärande ... men också för läraren att lära sig hur man tar ett steg tillbaka och bemyndiga barnen.